Sidensvans.

Jag älskar blommor. Det började med två pelargoner som jag fick av min mamma våren 2009. Blommorna var knallröda och så fina. Jag blev stormförtjust. Dessa pelargoner fick personligeter. Jag ville ta hand om dom och dom flyttade självklart med mig in till stan, augusti 2009, till min alldeles egna lägenhet.

Det var pelargonerna det började med och sedan dess så älskar jag blommor. Jag har insett hur mycket dom faktiskt ger till ett rum. Faktiskt känns luften bättre och miljön trevligare. Grönt är skönt. Jag älskar att gå runt i en växtaffär och det blir svårt att inte köpa en blomma medan jag är där. När jag väl köpt en eller två så blir jag ivrig över att få placera dom på ett fint och soligt ställe i lägenheten.

Plantagen har nästan blivit min favoritaffär. Där har dom ju allt man kan tänka sig. Växtrelaterade saker iallafall. En gång upptäckte jag att dom hade ganska stora olivträd på nedsatt pris eftersom att dom hade vistats ute i höstluften ett längre tag. Men jag tänkte att jag nog ville prova och se vad som hände om jag placerade en inne i värmen i våran lägenhet. Helst skulle den ha det svalt men ljust under hösten. Till en början hade jag ofta fönstret öppet brevid den för att göra det lite svalare. Men allteftersom det blev kallare ute så fick jag stänga.

Under vintern fick mitt kära olivträd lite för lite ljus och blad efter blad föll ner på golvet. Jag blev riktigt olycklig. Tillslut var trädet nästan kalt och till våran förvåning hittade vi något spännande bland grenarna -en bit skelett. Hur det kom dit är ett mysterium.

Iallafall, när våren och ljuset kom tillbaka så började så småningom små ljusgröna blad visa sig på grenarna och jag blev överlycklig. Mitt olivträd verkade ha klarat vintern!

Som sagt, växter får personligheter som man dessutom blir ordentligt fäst vid. En annan liten historia handlar om min fina, finaste, aloe vera. Jag upptäckte en dag att växten inte alls såg ut som vanligt. Bladen hängde och lossnade dessutom tillslut. Jag hade förmodligen givit den förmycket vatten. Jag planterade om den och tog bort dom ledsna delarna och tillslut så mådde den ganska bra. Nästan helt utan vatten.

Just nu, har jag lite problem med mina vänner Fredskallorna. Deras humör verkar ostabilt. Fredskallorna vill ha ordentligt med vatten annars hänger bladen på en gång. Men jag börjar nästan bli less på deras labilitet. Fast samtidigt älskar jag deras grönfärg och jag älskar att se när dom mår bra. Så lite mer vatten ska dom nog få. En dusch kanske.

Hursomhelst, växter har utvecklats till ett stort intresse för mig. Jag mår bra av blommor och vill bara ha fler och fler omkring mig. En kurs i växthantering hade nog varit intressant och roligt.

Igår återfann jag lite gamla bilder på en dator som jag inte kommit åt på ett antal år. Där fann jag bilder ifrån högstadiet och början utav gymnasiet och blev faktiskt riktigt shockad.

Jag vet inte om jag blev positivt shockad. Först blev jag otroligt glad över att finna dessa bilder men efter ett tag blev jag nästan lite äcklad. Helt plötsligt kändes det som att jag skickades tillbaka till den tid där jag verkligen inte vill vara.

Jag inser plötsligt att man inte ska se tillbaka alltför mycket, helt plötsligt förstår jag att man ska sikta framåt men leva i nuet.. Inte fastna i något förflutet.

Det är nu nio år sedan jag började högstadiet -En otroligt lång tid sedan. Jag fann bilder som visade mitt osäkra 13-åriga Jag med absolut noll klädstil, sedan ett 15-årigt Jag med fruktansvärd klädstil och faktiskt lite förmycket eyeliner. Men jag ska inte klanka ner förmycket på mig själv!

Dessa år var fantastiskt roliga och utan dom så hade jag aldrig blivit den jag är idag. Jag inser hur jag har vuxit och utvecklats som person. Jag blir glad då jag tänker på den jag blivit idag och vilket självförtroende jag faktiskt har lyckats utveckla med hjälp av att bygga upp ett helt eget liv med arbeten och lägenhet. Att flytta hemifrån och på riktigt faktiskt bli en egen individ gav mig otroligt mycket självförtroende -Att få klara sig själv.

Under tonåren var jag en mycket orolig person. Jag visste inte vem jag ville vara och självförtroendet var i botten. Att sedan finna min talang i måleri gav mig en fantastisk styrka. Jag hittade mig själv och min personlighet. Redan mellan åren 13 till 15 så hann det hända mycket. I slutet av nian var jag så mycket mer mig själv än i början av sjuan. Man är bara barnet när man börjar hogstadiet. Alla försöker hitta sig själva och detta leder till totala krockar i en skola full med 13 till 15-åringar.

Om jag hade haft möjlighet så hade jag gärna velat hjälpa mig själv under dom svåra åren på högstadiet.
Jag hade velat ge mig självförtroende och styrka. Talat om för lilla-jag att inte se på allt med det största allvaret utan kanske våga chansa lite mer.  Jag skulle så gärna gå tillbaka och säga åt dom osäkra 13-åriga pojkarna. Dom kanske har vuxit till sig nu men då saknade dom flesta faktiskt hjärna. Vissa undantag fanns dock, vill jag tillägga.

Jag är så tacksam över att åren i grundskolan är över och att jag har hittat mitt riktiga jag och låtit mig blomma och ta plats i samhället. Idag vågar jag saker som jag aldrig trodde jag skulle våga. Idag är jag en person som är stolt över det jag gör och ser fram emot alla möjligheter jag har framför mig.

..är lite klurigt i början!

Fick möjligheten nu i dagarna att vara med och arbeta som ansiktsmålare på ett evenemang här i staden. Kände att jag verkligen, verkligen ville vara med och måla barn och hittills även några vuxna.

Evenemanget sträcker sig från idag tills på lördag så jag har ju faktiskt lite tid att öva på.

Idag lyckades jag få ihop två Spiderman, någon tiger, någon fjäril och lite annat. Fantastiskt roligt måste jag säga och barnen är oerhört söta. Lite svårt att sitta still, lätt att hitta något intressant någonstans och snabbt vända på huvudet, men det gör absolut ingenting. Alltihop är riktigt roligt ändå.

Sista ansiktsmålningen jag gjorde för dagen började med en orm som slingrade sig över ansiktet och ner bakom ena örat. Pojkens storebror kom också och ville göra en ansiktsmålning föreställande Jack Sparrow. Då fick jag förfrågan av den yngre pojken om jag möjligtvis kunde måla Jack Sparrow under ormen på honom också.

Tycker kombinationen av en orm och Jack Sparrow blev ganska festlig.

En annan pojke var riktigt gullig. Han satt alldeles still och var jätteduktig. Han ville ha en Spiderman. Lite halvnervös som jag faktiskt blev av att försöka måla detta motiv direkt ur minnet så började jag färglägga ansiktet i en rödton.

Pojken berättade att det var en kvinna som hade varit på hans dagis dagen innan och gjort en ansiktsmålning på honom, men den vart inte alls bra. Hon hade inte ens färglagt hela ansiktet. Jag tycker det var gulligt och väldigt ärligt.

Känner att ansiktsmålning är en bra erfarenhet att ha och framförallt fantastiskt roligt.

Frossar i instrument. Min otroligt positiva inställning som jag nuförtiden har dagligen gör mig oerhört kreativ. Jag målar förfullt och intresserar mig för klassiska instrument.

Min vackra cello står lutad mot ett litet Rokoko-bord vid fönstret i vardagsrummet. Jag trivs fantastiskt bra med att den bara står där. Men att spela på den är ännu bättre! Jag kan stolt berätta att jag har kommit över den där skämmes-gränsen då man tror att alla grannar ska gnälla och stampa och trampa i golvet när man spelar. Jag vågar nu spela utan att skämmas. Jag kan ta ut tonerna utan att vara besvärad. Jag anser mig vara duktig på att ta fina toner.

Igår efter en och en halv månads väntan så mottog jag min fiol som jag inpuls-köpt på Tradera. Tillslut fick jag paketet i min famn. Jag klippte upp bubbelplasten som omgav fiollådan och öppnade locket. Där låg fiolen. Men jag förvånades över hur lätt den kändes och hur vek, ja vek, stråken kändes. Jag insåg att jag kanske hade köpt en alldeles påtok för billig fiol. Jag insåg att priset kanske har ganska mycket med vilket instrument man får. Men sen var det ju ett inpuls-köp.

Men, jag tror faktiskt att fiolen kan bli ganska bra om jag byter dom värdelösa stämskruvarna, köper kanske den bästa stråken och byter strängarna till något fint. Då kan den nog bli riktigt bra!

Dock! Vill jag tipsa om kanske den bästa instrumentsidan där man kan prova ett instument genom att hyra det ett tag och om man trivs med instrumentet så kan man välja att köpa det efter ett halvår eller ett år. Annars kan man skicka tillbaka det när hyrtiden är slut! Fantastiskt! Nu vill jag lära mig spela alla instrument.

Hemsidan heter: www.nylund-son.se/

Är ganska kul!

Det är spännande att prova på nya saker. Just nu är jag verkligen inne i en sådan period.

-Jag vill göra allt.

Vill jag göra en sak så vill jag göra många fler saker. Detta anser jag vara resultatet av mitt positiva tänkande. Helt klart. Det är underbart att tänka positivt för det föder så många fler tankar. Så många nya idéer. Det bästa är att idéerna är positiva. Ju bättre och bättre jag ser på mina tankar och idéer, desto bättre blir dom. Ju mer jag tror på en idé, desto bättre blir den.. Fantastiskt. Jag vill aldrig mer vara negativ. Jag vill alltid vara positiv. Jag vill alltid inspirera mig själv och många andra. En god tanke eller ett gott ord gör så mycket för både mig själv och för alla andra. Att välja sättet att tänka förändrar så mycket. Till det bästa.

Iallafall, jag har insett att jag vill lära mig sy. Och jag vill lära mig sy nu, nu, nu!

Kan det vara min nuvarande fattigdom som gör mig kreativare? Jag har nog insett att jag inte behöver konsumera.. -Jag kan skapa det jag vill uppnå istället.

Jag vill skiva om ett fantastiskt fint minne jag har. Det är ifrån resan till Island som ägde rum under våren förra året.

Våran resa började med att vi landade i Reykjavík där vi möttes utav min farmor och hennes man. Allt eftersom dagarna gick så förflyttade vi oss längs kusten med bil. Vi åkte huvudvägen från den västra sidan, fortsatte längs den norra sidan, ner på den östra sidan och tillslut tog vi oss till den sydligaste lilla staden på Island. Staden heter Vík. Vid sidan av staden sträcker sig havet hur långt som helst och det, är en speciell känsla vill jag lova.

Jag har ett mycket starkt minne utav kvällen då vi anlände till Vík. Vi bodde på ett spännande, lite öde hotell som hette Lundi. Kanske öde eftersom det inte var högsäsong. Vi åt middag där och det visade sig att kocken hade ringt in och sagt att han blivit sjuk, så servitören hade fått rycka in och laga middag.

Iallafall, det fina minnet jag tänker på just nu, är då jag och min pojkvän bestämde oss för att gå den korta biten över till den lilla puben bredvid. Vi hade hört att det skulle vara livemusik där under kvällen och det lät ju spännande.

Det hade blivit mörkt ute, luften var frisk och det blåste ordentligt. Precis som det alltid verkar göra på Island.
Vi gick in på puben och där fanns mycket folk. Vi köpte en varsin Guld-öl (ölmärket heter Gull på isländska).
Fast ölen var inte så guldig och fantastisk, bara ganska vattnig. Vi ställde oss vid sidan av bardisken och bara sög in atmosfären.

Allt kändes så fint. Livemusiken var inte särskilt bra och inte ölen heller. Men just stämningen och känslan av att vara i denna lilla stad. Den sydligaste lilla stad på Island, med havet rakt utanför. Människorna och värmen. Puben var dessutom väldigt fin. Allt kändes så genuint.

Det är så speciellt med just Island. Byarna och städerna är inte så stora och dessutom inte så tätt placerade. Man reser genom ett fantastiskt skiftande och underbart sceneri men märker inte islänningarna så lätt. Dom flesta på Island förflyttar sig med bil, pga väder och vind. Därför uppstår det en mycket speciell känsla då man kommer in i en lokal fylld med värme och mycket folk. Med ett fantastiskt land och landskap utanför.


Detta fina foto har inte jag tagit. Men det föreställer Vík.

Såg en fantastisk dokumentär på svtplay.se för något tag sedan. Den hette Arktis sista dagar och handlade om den isländske fotografen Ragnar Axelssons arbete. Han har under hela sitt liv varit mycket intresserad av nästan oåtkomliga platser på Island och på Grönland. I hans fotografier visas människor bosatta på platser med långa avstånd till närmaste grannar.

Jag blev fascinerad av själva dokumentären som var väldigt fint skapad. Jag blev fascinerad av människorna som dokumentären skildrade, berättelserna som berättades och fotografierna som fotografen hade tagit.

Eftersom att jag själv varit på Island så var det väldigt intressant att se detta, då jag kunde känna igen mig i miljöerna och på ett sätt förstå avstånden mellan hus och byar.

Grönland är en plats som jag fascineras av. Jag skulle gärna åka dit någon gång.

Det konstiga är att jag dras till kyligare länder när jag egentligen inte tycker om kyla. Jag trivs i värme och är ett juni-barn. Men just när det gäller platser att resa till så är det dom kyliga platserna som intresserar mig mest.

Jag älskar att resa. Jag älskar att boka resor och veta att jag snart åker till en annan plats, för att se någonting nytt eller återse något. Jag tycker om att resa tillbaka till platser jag tidigare besökt. Det blir lite som att komma hem faktiskt.

Jag har ett starkt minne utav då jag reste till Dublin för tredje gången och klev av bussen mitt i centrum och ut på Dublins största gata. Solen sken starkt och staden pulserade. Det var november, men ett helt annat november än vad jag var van vid. Dock var detta ovanligt fint och varmt för att vara Dublin under sena hösten. Men jag vet inte om jag tror folk längre som säger att det är så fruktansvärt väder på Irland under hösten; bara regn, regn och regn. Jag tror att deras höstväder liknar vårat. Vi har också ett ganska labilt väder. Tycker iallafall jag, efter att jag upplevt dagens verkligt skiftande väder.

Men hursomhelst, jag besökte Dublin i november och solen sken. Året innan besökte jag också denna stad, i slutet av oktober, men möttes också då av ett strålande väder. Något år innan det, så var jag också i Dublin. Men i juli, och då var det en strålande het sommar.

Så, man behöver nog inte åka så långt för att få fint väder och kanske lite värme, det är bara lite mer en chansning. Det kan ju bli dåligt väder också. Men när man besöker en stad behöver det inte alltid vara fantastiskt väder.

Iallafall, jag börjar bli ordentligt sugen på att resa men jag försöker att inte tänka på det för mycket. Jag tänker tillbaka på dom resor vi har varit på och inte på dom resor jag vill göra. Eller dom tänker jag också på, men försöker drömma på ett sätt som inte gör det olidligt.

När jag kan, så ska jag resa. Arbeta först, resa sen. Det låter så tråkigt men det är så jag får göra just nu. Sen vill jag resa tillbaka till Dublin, jag vill ta en sväng till Prag och en tur till Reykjavík och resten av Island. Jag vill se Budapest och lite mer av Skottland. Jag vill se Färöarna än en gång. Och så vill jag självklart tillbaka till Italien. Jag blir alldeles varm i kroppen då jag tänker på Italien.

Nej nu får jag faktiskt sluta skriva. Annars blir längtan riktigt allvarlig och då är det svårt att stoppa den.

Iallafall, lite bilder.


Dublin, november 2009

Dublin, november 2009

Island, april 2011

Island, april 2011

Island, april 2011

Island, april 2011

Visby, augusti 2011

Sardinien, september 2011

Sardinien, september 2011

Sardinien, september 2011

Sardinien, september 2011

Jag vill skriva lite om en fantastiskt underbart bra bok skriven av Kay Pollak. Den heter Att välja Glädje (2001).
På utsidan av pärmen står det att detta är en bok om att växa och utvecklas som människa. Den handlar om att man faktiskt kan och har den fantastiska möjligheten att välja att vara glad och se på saker och ting på ett bra sätt. Det kan vara svårt i början men efter ett tag tar man sig in i det sättet att tänka.

Man kan ha dagar då man gärna vill känna sig ledsen och se på sig själv som en liten människa. Men allt blir mycket bättre om man stoppar dessa nedvärderande tankar och väljer glädje istället. I boken står det: Genom varje tanke jag tänker påverkar jag den jag är.

Att utföra saker behöver inte vara jobbigt om man ser på sakerna på ett bra sätt. Att omformulera tankar och meningar. Att träffa en besvärlig människa man inte trivs med behöver inte bli så besvärligt. Man kan tänka att dessa människor är utsända för en själv att öva på. Bara med den tanken blir allt mycket lättare. Detta kan handla om en blick man får utav en människa på gatan; man kan välja att se personen som dömande eller som en människa som har blivit utsänd för en själv att öva på.

För några månader sedan såg vi en föreläsning med Kay Pollak. En helt underbar föreläsning. Jag har nog aldrig blivit så positivt påverkad förut. Jag rycktes med utav hela stämningen som bildades i rummet under den där vardagskvällen mitt i mörkaste vintern. Det intressanta var att han började alltihop med att välkomna var och en vid ingången till salen med en handskakning och en namnpresentation. Helt plötsligt kändes allt väldigt personligt och bra. En liten gest gör så mycket.

Det känns som att vi människor ofta försöker göra allt så komplicerat, men egentligen är ingenting komplicerat. Det handlar bara om hur man ser på allt.

Att läsa boken om att välja Glädje gör mig trygg, allt känns så självklart och simpelt. Boken är dessutom lätt att gå tillbaka till i svåra stunder och när man väl börjar läsa första meningen så ändras hela ens synsätt till någonting hoppfullt och fint.

Tänker ofta på hur det skulle ha varit om man var född i ett annat land. Har besökt Italien ganska många gånger och kan ibland bli lite avundsjuk när jag ser alla unga människor traska runt i värmen. Sitta på stranden med skolböckerna osv. Det hade ju varit underbart. Men jag är nöjd med att vara ifrån Sverige.

Att jag inte tycker om att vara blöt om händerna när jag borstar tänderna. Jag trivs inte med att ha hudlotion på varken händer eller fötter och jag vågar inte ens ta i en tub med kaviar. Jag har till och med svårt att skriva ordet! Lite knäppt tycker jag?

Under mina tonår (låter som att jag är tusen år gammal) så drömde jag alltid om att bara sticka iväg och lämna Umeå. Jag tänkte att Umeå var den mest värdelösa staden, att varför skulle man kunna bo här?
Men! Idag, är jag tillsammans med min pojkvän, vi är förlovade, och bor i en helt underbar lägenhet. Jag vill aldrig flytta någon annanstans! Och inte vill jag bo med någon annan heller!
Men, jag skulle gärna kunna tänka mig att ha en liten ateljé i en liten stad på Island, eller en underbar lägenhet i Italien nära havet. Där har vi drömmar. Att resa älskar jag och jag kommer ofta boka resor och besöka olika spännande platser. Men jag känner mig lugn då jag har hittat min trygga punkt i Umeå.

Vems blogg skulle du följa slaviskt?
Bonos. Jag har såå länge varit inspirerad av denne man! Jag är ärligt talat fascinerad av allt han säger och allt han skriver i sångtexterna. Har länge varit ett stort U2 fan. Fast nu är jag ett ännu större fan av min pojkvän.
Jag älskar människor med mycket idéer och många kloka åsikter. Jag tycker att Bono är en bra människa som försöker hjälpa hela världen även fast det kan vara svårt ibland.
Leende ljusblåa ögon kanske? Leende ljusblåa öögon, har jag föräälskat mig ii.. Nej men denna var lite klurig att svara på.

One av bandet U2. Alltid låten One. Går nästan inte att beskriva hur mycket låten betyder för mig och hur många händelser jag förknippar med sången. One är perfekt om man vill känna ultimat lycka, One är perfekt om man vill tycka synd om sig själv och gråta, One är perfekt om man är ledsen och vill bli glad. One är en perfekt låt då man är kär. Och texten är helt perfekt och poetisk. Så ska det vara! Poetiska sångtexter är grejen för mig.

Intervention av Arcade Fire är också en låt som har förändrat mitt liv, enda sedan jag hörde den första gången så har den betytt mycket för mig. Men allra mest för att jag har ett mycket starkt minne av när jag visade låten för min pojkvän. Den har blivit lite våran låt på ett sätt.

Även Tiny Dancer av Elton John är en låt som betyder mycket för mig. Jag kopplar den till Midsommarafton förra året. Vi dansade till Tiny Dancer flera gånger under den ljusa sommarnatten och det var helt underbart.
Jag är ett sommarbarn. Född den 9 juni. Jag älskar sommaren och kan aldrig få nog av den. Men jag älskar även våren för då vet jag att sommaren är påväg. Jag älskar dofterna och ljuden på våren. Älskar doften av blöt asfalt eller doften av solsken. För visst doftar väl solen.

Jag önskar att jag hade tålamodet att läsa tusen böcker. Jag älskar böcker och handlar ofta böcker. Men när det kommer till själva läsningen så plöjer jag igenom första sidan och lägger sedan ifrån mig boken, för att plocka upp en annan och läsa första sidan i den. Jag har helt enkelt svårt att bestämma mig för vilken bok jag ska läsa. Men när jag väl har tagit mig in i en berättelse så är det inga problem. Då lyckas jag tillslut läsa ut boken.

Såg en underbar dokumentär en gång som hette My life as a Turkey och handlade om en man som en dag fick en korg med kalkonägg av en bekant. Han valde att ta hand om äggen och vänta tills dom kläcktes. Han ville undersöka vad som skulle hända om han var den första dom små kalkonerna såg då dom kom ut ur äggen.
Kalkonerna accepterade honom som en kamrat och familjemedlem. Dom följdes åt överallt, till och med sov tillsammans. Dom var hans enda sällskap under en tid. Mannen fick uppleva hur det kunde vara som kalkon. Fick se hur fåglarna växte upp och hur deras personligheter utvecklades.

En fantastiskt fin dokumentär som faktiskt resulterade i att jag fällde några tårar. Tänker ofta på denna fina, trollbindande berättelse. Fascinerande med människor som lever så tätt intill djur på detta sätt.

..en tiger, är inte så lätt!

En tiger har ett mycket tydligt mönster och gör det därför klurigt med kontraster. Eftersom man inte vill ha förstarka kontraster i en tavla. I allafall inte jag. Det kan vara svårt att få mönstret att följa djurkroppen. Det kan också vara svårt att måla päls. Man får nästan bestämma sig för om man ska skapa en mycket detaljerad päls med små glänsande hårstrån, eller hålla det simpelt och stilrent med en enhetlig bepälsad kropp. Just nu är min tavla i någonting mitt emellan. Men det blir nog fint tillslut!