Crescita -växa
Igår återfann jag lite gamla bilder på en dator som jag inte kommit åt på ett antal år. Där fann jag bilder ifrån högstadiet och början utav gymnasiet och blev faktiskt riktigt shockad.
Jag vet inte om jag blev positivt shockad. Först blev jag otroligt glad över att finna dessa bilder men efter ett tag blev jag nästan lite äcklad. Helt plötsligt kändes det som att jag skickades tillbaka till den tid där jag verkligen inte vill vara.
Jag inser plötsligt att man inte ska se tillbaka alltför mycket, helt plötsligt förstår jag att man ska sikta framåt men leva i nuet.. Inte fastna i något förflutet.
Det är nu nio år sedan jag började högstadiet -En otroligt lång tid sedan. Jag fann bilder som visade mitt osäkra 13-åriga Jag med absolut noll klädstil, sedan ett 15-årigt Jag med fruktansvärd klädstil och faktiskt lite förmycket eyeliner. Men jag ska inte klanka ner förmycket på mig själv!
Dessa år var fantastiskt roliga och utan dom så hade jag aldrig blivit den jag är idag. Jag inser hur jag har vuxit och utvecklats som person. Jag blir glad då jag tänker på den jag blivit idag och vilket självförtroende jag faktiskt har lyckats utveckla med hjälp av att bygga upp ett helt eget liv med arbeten och lägenhet. Att flytta hemifrån och på riktigt faktiskt bli en egen individ gav mig otroligt mycket självförtroende -Att få klara sig själv.
Under tonåren var jag en mycket orolig person. Jag visste inte vem jag ville vara och självförtroendet var i botten. Att sedan finna min talang i måleri gav mig en fantastisk styrka. Jag hittade mig själv och min personlighet. Redan mellan åren 13 till 15 så hann det hända mycket. I slutet av nian var jag så mycket mer mig själv än i början av sjuan. Man är bara barnet när man börjar hogstadiet. Alla försöker hitta sig själva och detta leder till totala krockar i en skola full med 13 till 15-åringar.
Om jag hade haft möjlighet så hade jag gärna velat hjälpa mig själv under dom svåra åren på högstadiet.
Jag hade velat ge mig självförtroende och styrka. Talat om för lilla-jag att inte se på allt med det största allvaret utan kanske våga chansa lite mer. Jag skulle så gärna gå tillbaka och säga åt dom osäkra 13-åriga pojkarna. Dom kanske har vuxit till sig nu men då saknade dom flesta faktiskt hjärna. Vissa undantag fanns dock, vill jag tillägga.
Jag är så tacksam över att åren i grundskolan är över och att jag har hittat mitt riktiga jag och låtit mig blomma och ta plats i samhället. Idag vågar jag saker som jag aldrig trodde jag skulle våga. Idag är jag en person som är stolt över det jag gör och ser fram emot alla möjligheter jag har framför mig.
Jag vet inte om jag blev positivt shockad. Först blev jag otroligt glad över att finna dessa bilder men efter ett tag blev jag nästan lite äcklad. Helt plötsligt kändes det som att jag skickades tillbaka till den tid där jag verkligen inte vill vara.
Jag inser plötsligt att man inte ska se tillbaka alltför mycket, helt plötsligt förstår jag att man ska sikta framåt men leva i nuet.. Inte fastna i något förflutet.
Det är nu nio år sedan jag började högstadiet -En otroligt lång tid sedan. Jag fann bilder som visade mitt osäkra 13-åriga Jag med absolut noll klädstil, sedan ett 15-årigt Jag med fruktansvärd klädstil och faktiskt lite förmycket eyeliner. Men jag ska inte klanka ner förmycket på mig själv!
Dessa år var fantastiskt roliga och utan dom så hade jag aldrig blivit den jag är idag. Jag inser hur jag har vuxit och utvecklats som person. Jag blir glad då jag tänker på den jag blivit idag och vilket självförtroende jag faktiskt har lyckats utveckla med hjälp av att bygga upp ett helt eget liv med arbeten och lägenhet. Att flytta hemifrån och på riktigt faktiskt bli en egen individ gav mig otroligt mycket självförtroende -Att få klara sig själv.
Under tonåren var jag en mycket orolig person. Jag visste inte vem jag ville vara och självförtroendet var i botten. Att sedan finna min talang i måleri gav mig en fantastisk styrka. Jag hittade mig själv och min personlighet. Redan mellan åren 13 till 15 så hann det hända mycket. I slutet av nian var jag så mycket mer mig själv än i början av sjuan. Man är bara barnet när man börjar hogstadiet. Alla försöker hitta sig själva och detta leder till totala krockar i en skola full med 13 till 15-åringar.
Om jag hade haft möjlighet så hade jag gärna velat hjälpa mig själv under dom svåra åren på högstadiet.
Jag hade velat ge mig självförtroende och styrka. Talat om för lilla-jag att inte se på allt med det största allvaret utan kanske våga chansa lite mer. Jag skulle så gärna gå tillbaka och säga åt dom osäkra 13-åriga pojkarna. Dom kanske har vuxit till sig nu men då saknade dom flesta faktiskt hjärna. Vissa undantag fanns dock, vill jag tillägga.
Jag är så tacksam över att åren i grundskolan är över och att jag har hittat mitt riktiga jag och låtit mig blomma och ta plats i samhället. Idag vågar jag saker som jag aldrig trodde jag skulle våga. Idag är jag en person som är stolt över det jag gör och ser fram emot alla möjligheter jag har framför mig.
Kommentarer
Trackback
