Sidensvans.

Att vara mörkrädd. Detta är något jag ärligt talat har mycket svårt att ta mig ifrån och det känns som att rädslan bara växer sig större. Någon sa till mig en gång att den personen hade blivit mer mörkrädd med åldern, tack vare alla otäcka filmer som ses precis innan sängdags.

Just nu är jag placerad i ett välupplyst kök och med ryggen emot fönstret. Jag vågar knappt vända på mig. Jag vågar inte ens vända mig litegrann! För ett tag sedan så tog jag modet till och vände mig om för att titta ut och jag tyckte mig se en siluett. Eller min hjärna vände och vred och knakade så att det verkligen skulle se ut som en siluett. Jag vände iallafall snabbt bort huvudet och kände hur isande kall jag blev i hela kroppen.

Rädsla är nog det värsta. Man kan vara rädd för vad som helst, mörkret är till exempel en otäck faktor.
Märkligt nog kan dagar då jag stiger upp väldigt tidigt inledas med att jag rusar runt i lägenheten och tänder alla lampor och startar tv:n för att jag ska kunna ignorera att det är mörkt utanför fönstren och i vrår i lägenheten.
Att inleda dagen med att vara mörkrädd är inte en sån bra start haha. Men nu blir det alltmer ljust ute på morgnarna så det underlättar ju!

Nu ska jag samla kraft och mod och smyga ut ur köket och gå i sängs. Godnatt.