Sidensvans.

Det isländska bandet Rökkurró. Förra våren då vi besökte Island och hade några lugna dagar i Reykjavík så passade vi på att vandra runt i lite musikaffärer. Vi hamnade tillslut i affären som visas på bilden. En trevlig riktig skivaffär med bra utbud. Jag frågade efter isländsk bra musik och blev tipsad om Rökkurró. Detta visade sig vara en fullträff! Jag blev stormförtjust. Musiken är otroligt vacker och sången helt perfekt. Allt är bara magiskt.
Ofta när jag målar så lyssnar jag på Rökkurró eftersom deras musik inspirerar.

Det är intressant när man lyssnar på musik på ett annat språk som man inte riktigt förstår. Man kanske kan urskilja vissa ord men inte mer. Detta gör att man hör helheten på ett helt annat sätt. Man kan plocka upp känslan i musiken på ett annat sätt. Speciellt och fint.

Men bilder gjorda utav Shaun Tan. Från boken som heter Ankomsten. Magisk läsning utan ord och bara vackra bilder. Notera fartyget nere i det vänstra hörnet i den första bilden i ordningen.

Jag kände att det var dags för två konstverk utav Anders Zorn, när jag nyligen varit inne på Bruno Liljefors.
Detta är två fantastiska tavlor. Anders Zorn räknas som en av dom största svenska konstnärerna och föddes år 1860 och dog år 1920. Zorn arbetade till en början mycket med skulptur och då i materialet trä men övergick sedan till måleri. Studerade på den Kungliga Akademien för de fria konsterna i Stockholm. Han visade sig vara duktig på att måla porträtt och anlitades av många rika svenska familjer.

Jag är väldigt förtjust i fågelburar och har varit det nu väldigt länge. Fågelburarna behöver inte nödvändigtvis innehålla fåglar. Jag tycker om dom fina, slingriga formerna och burarna får gärna vara lite slitna och se gamla ut. Man kan hänga dom i taket eller ställa en i fönstret och en annan på en hylla..

Jag fick en vacker fågelbur av min pojkvän när jag fyllde år förra året. Jag blev överlycklig. Eftersom fågelburar är något vi har pratat väldigt mycket om, enda sedan innan vi faktiskt blev tillsammans. Buren står så fint i ett fönster i våran lägenhet och passar så bra ihop med gardinerna och själva fönstret faktiskt.

Jag har en bur, men jag skulle gärna ha fler. Jag vill ha många burar och jag vill att dom ska kunna stå tillsammans i olika färger och formen och se fina ut. Jag är inte mycket för prydnadsaker men fågelburar är bra prydnader! Jag tror att jag först blev förtjust i burarna och senare fascinerad i fåglar av olika slag.. Som hönan och ägget eller ägget och hönan litegrann på ett sätt. Vad kom först?

Nog är detta en spännande fågel. En Blåkråka. En sådan trodde man väl inte skulle finnas? Men det gör den!

Blåkråkorna är flyttfåglar och dessa befann sig i Sverige senast under 60-talet, på Fårö, men nu finns dom som närmast i södra Europa. Bara ett fåtal blåkråkor har visat sig i Sverige efteråt. Blåkråkan lever i par eller i mindre flockar och bygger sina hushåll i ihåliga träd. Helst i ekar, aspar eller bokar.

Ni kan säga vad ni vill; att jag är fruktansvärt långt efter osv. Men nog är detta ett par fina tavlor!

Bruno Liljefors upptäckte jag bara för någon vecka sedan och kände genast dragning till denna konstnär eftersom jag själv också målar mycket djur. Jag är dessutom mycket förtjust i rävar och annat. Jag känner även dragning till färgvalet i dessa tavlor.. Älskar dom varma tonerna som möter det kalla snöiga.
Även i dessa verk finns underbara detaljer som framträder tydligt utan att vara alltför överarbetade. Hur gör man? Detta är något jag ska öva mycket på.

Otroligt hur vissa delar av motiven framträder på en gång, medan vissa detaljer kommer fram när man studerat målningarna under en längre stund. På det sätt som det gör i den sista tavlan i ordningen som jag har lagt upp. Det första man lägger märke till är den centrerade räven, sedan ser man dom små fåglarna, kvistarna och bladen och tillsist den kamuflerade räven till höger.

Bruno Liljefors var en svensk konstnär som föddes den 14 maj år 1860 i Uppsala och dog 1939 i Stockholm.
Han är nog mest känd för sina djurmålningar då han avbildade vardagliga händelser hos djur och framställde inte  en idyllisk natur med djur som var vanligt att göra under den tiden. Hans tavlor visade ofta djurens dagliga kamp för att överleva, rovdjur och byte i mellan.

Han var vän till konstnärerna Anders Zorn och Carl Larsson och dom influerade nog Bruno i hans skapande. Hans ateljé kan man idag besöka i Österbybruk då den nu är museum. Det går även att besöka hans jaktstuga i Stockholms skärgård där han brukade vistas för att studera djurriket.

Första gången jag såg en byrå i Rokoko-stil blev jag verkligen förvånad och samtidigt överlycklig för att det fanns såhär vackra möbler. Att det faktiskt är möjligt att köpa en möbel som ser ut som denna. Den ser ju inte verklig ut, den ser ju fantastiskt overklig ut!
Jag älskar formen, den ser mer ut som en individ än en möbel tycker jag.. Tankarna för mig till Skönheten och Odjuret och möblerna som vaknar till liv. Tänker på klockan och tekannan och den lilla koppen och alla dom andra.

Snart så hittar jag också min levande möbel. Den ska stå i vårat vardagsrum, vänta bara!

Mer Karin Broos! Får inte nog av speglingar, ljus och vackra detaljer..

Tänker lite på sommaren en stund. Det är ju faktiskt inte så lång tid kvar innan man kan knyta på sig skorna och ta en liten kofta under armen och gå ut. En liten kofta ifall att det blir kyligt under sommarkvällen. Bara ben -inte ens strumpbyxor. Känna solen värma och höra trädkronornas blad prassla och fåglarna kvittra. Känna doften av nyklippt gräs och varm asfalt.

Det är inte så lång tid kvar tills man kan ligga på den uppvärmda gräsmattan och bläddra i en mysig tidning. Umgås med dom man tycker om. Äta god sommar-mat. En glass ibland, ja.

Tiden rör sig fort. Hösten bara försvann med en blinkning och den mörka vintern likaså. Nu är det ljusare tider som närmar sig. Februari är snart här. En bra månad, för då vet man att våren och sommaren snart är här.

Tänker ofta på den här artikeln som jag blev tipsad om på Aftonbladets hemsida för någon månad sedan.
Då det stora lastfartyget vid namn Rena, i oktober, släppte ut stora mängder olja och utgjorde Nya Zeelands värsta miljökatastrof hittills, så sökte man hjälp ifrån utlandet för att rädda djuren. Man ville ha stickade ylletröjor åt dom små blå dvärgpingvinerna. Det naturliga fettlagret hos fåglarna blev förstört då fjädrarna blev utsatta för oljeläckaget. Därför bestämde man sig för att sticka tröjor åt pingvinerna, så att dom kunde hålla värmen tills att dom återhämtat sig och tiden blivit inne för att skrubbas rena.

Om jag hade vetat om detta tidigare och om jag hade varit en värsting på att sticka, då hade jag självklart också stickat ett antal tröjor. Men det hade jag nog faktiskt försökt mig på även om jag inte är så bra på att sticka.
Men det kanske inte är försent för att skicka iväg en liten tröja?

Läste delvis om detta på Aftonbladets hemsida men också lite på Svenska Dagbladets hemsida.

Är den hollänske fotografen Anton Corbijn. Han har länge arbetat mycket med porträttfotografi och fotograferar ofta välkända artister som till exempel U2, Depeche Mode, Tom Waits och Kate Bush. Bilderna är mycket speciella och är intensivt svartvita. Har även arbetat med att göra musikvideor. Jag tycker att hans bilder är fantastiska och jag är väldigt förtjust i hans fotostil. Hans fotografier är verkligen konstverk.

Drömmen har funnits länge. För något år sedan upptäckte jag att man kunde boka en kryssning till Antarkis och jag blev överförtjust i idén att åka båt i ungefär tre veckor och varje dag ta en liten tur in till land för att promenera runt bland hundratals pingviner i olika sorter. Är inte tanken väldigt vääldigt lockande? Visst låter det skrämmande att åka båt så länge men jag tror man vänjer sig och vilket äventyr!

Resan inleds med en lång flygtur till Buenos Aires och fortsätter sedan med ännu en flygtur till Ushuaia och därifrån går båten. Väl på båten så kommer den att passera Falklandsöarna, Syd Georgien och Antarkis.

Tänk att sitta på däck och se albatrosser som flyger runt och delfiner som simmar i vattnet och har man tur så ser man en val. Annars lite sälar och såklart många pingviner och andra fåglar. Jag blir nästan yr av denna underbara tanke. Detta är något jag någongång måste genomföra. Resan är absolut inte billig men detta är något som är värt att spara pengar till.

Jag har länge fascinerats utav pingviner och dom har varit huvudkaraktärer i många utav tavlorna jag målat. En fågel i fina former och nyanser men en fågel som inte kan flyga. Den promenerar. Uppsynen är ganska anonym i den svartvita kostymen. Påminner om människan. Det fina är att det finns så många olika sorters pingviner. Det vore faktiskt en dröm att få se dom i verkligheten, inte bara på en djurpark.

Såg en dokumentär om fotografen Francesca Woodman igårkväll. Den hette Fotot, Francesca och Fallet. Klockan var väl ganska sent, eller jag var ganska trött men jag startade tvn iallafall och kunde inte slita mig ifrån denna intressanta dokumentär som visades på SVT2.

Den handlade om konstnärsfamiljen Woodman och den speciella dottern Francesca, som visade sig bli en mycket duktig fotograf och tog bilder som var mycket före sin tid. Bilder som inte liknade någonannans. Hon tog svartvita fotografier, ofta bilder på nakna kvinnor. Ofta bilder på sig själv. Tiden var dock svår för en konstnär som uttryckte sig genom fotografering, det var mest vanligt med målerikonst och andra uttryck. Hon verkade känna att hon inte passade in någonstans, började må sämre och sämre och historien slutade olyckligt.
Men det var en otroligt vacker dokumentär och jag fascinerades utav dom närståendes berättelser om Francesca, kreativitet och konstnärskap.

Hon har nog inspirerat och influerat många utav dagens konstnärer och fotografer.

Dokumentären finns att se på svtplay.se

Den tjeckiske art nouveau konstnären, grafikern och formgivaren: Alfons Mucha. Levde mellan åren 1860 till 1939. Var en mycket framgångsrik affischkonstnär men arbetade även med mycket annat. Fick bland annat möjligheten att dekorera fönsterna i Sankt Vitus Katedralen i Prag.

Sommaren 2008 besökte jag och min kära vän staden Prag. Vi båda blev uppslukade av denna fantastiska stad. Innan vi åkte så passade vi på att läsa på så mycket som möjligt och denna spännande stad. När vi väl kom dit så sprang vi runt överallt tills våra fötter både värkte och fick skavsår.
Prag är den mest perfekta sightseeing-stad då den inte är för stor och det finns bra möjligheter att promenera överallt; inte för mycket trafik men mycket fina kullerstens gator som man kan promenera fram över. Dock var stenarna på gatorna ganska stora och klumpiga och gliporna i mellan var stora. Detta resulterade i ömma fötter.

Prag för mig är som lilla Paris. Paris är en fin stad men, för mig, alldeles för stor och det tar lång tid innan man lyckats se helheten. Det behövs många dagar och gärna många resor för att lyckas uppfatta den fantastiska staden Paris.
Prag däremot är en ganska liten stad men erbjuder mycket detsamma (tycker jag). Arkitekturen är fenomenal! Allt i en fin blandning. Allt ifrån barock till ultramodernt, jugend till neoklassisk och kubistisk arkitektur. Det gotiska, mörka och spetsiga möter något väldigt modernt, såsom Dancing House som ligger nere vid floden. Ett hus med rörelse och ganska mjuka former i ljust grå.

Iallafall, under dessa dagar så bestämde vi oss för att besöka Mucha Museum, vi hade läst lite om denna konstnär innan avresan och det kändes som att det nog skulle vara intressant att få se lite av vad Tjeckien har att erbjuda inom konst. Museumet är alldeles lagom stort och ligger i den centrala delen av Prag. Annars brukar det kännas som att man vandrar i oändliga och åter oändliga korridorer när man går runt på ett museum, men detta gäller inte Mucha Museum.

Vi kom dit, betalade och började gå runt. Vi blev helt absorberade utav konsten! Detaljerna, linjerna, dom mjuka färgerna, dom realistiska ansiktena. Anatomin var perfekt. Allt var så perfekt. Att någon kunde lyckas med något såhär fint. Många verkliga hyllningar till kvinnor, samlade på dessa väggar. Tycker jag. Vackra porträtt av, mest, kvinnor men även av män. Deras svallande hår som samverkar med blommornas stjälkar och dom samspelande, mjuka formerna.

Så intressant att se vacker formgivning av bland annat affischer. Jag tänker ofta på hur dagens affischer i busskurerna ser ut.. Detta var något helt annat. Tänk om det satt konst i varenda busskur! Alfons Muchas verk kan få mig att tänka på grafisk formgivare och illustratör som yrke. Får väl se vad framtiden bjuder. Något jag dock vet är att jag nog inte har samma tålamod som Alfons Mucha när det gäller raka och fina linjer.

Detta är Sagoland. Får aldrig nog av Sagoland. Det bästa med Sagoland är att ingenting är annorlunda eller märkligt, allt är som det ska vara. Att det ryker ur marken är inget konstigt, precis som att vulkanen plötsligt vaknar till liv eller att det blir snöstorm på midsommarafton. Men sen försvinner snön lika fort som den kom, på grund av den kraftiga vinden och himlen spricker upp igen. Ingenting är konstigt, vad fint!

Detta är bilder av den australiensiske författaren och illustratören Shaun Tan. Helt underbara! Fick boken som heter Ankomsten i födelsedagspresent för ett halvår sedan och blev helt uppslukad och fast. Jag var tvungen att läsa igenom boken samma dag som jag fick den.

Boken är uppbyggd på enbart fantastiska illustrationer, konstverk, och innehåller ingen text. Detta gör att man får fundera och analysera mycket på egenhand. Bilderna är tydliga och självklara, så text vore en överdrift i en bok som denna.

Efter att jag läste denna bok så ville jag inte läsa någon fler bok med enbart text; jag vill bara läsa ännu fler böcker med bilder i. Jag älskar att kunna bläddra i en bok och titta på vackra bilder som man vet att det är mycket tid och slit bakom. Självklart är det mycket slit bakom en bok med enbart text i också, men bilderna är lättare att ta åt sig. Samma gäller då jag bläddrar i en tidning; först ser jag bilderna och efter några timmar eller någon dag så kan jag börja läsa intervjuerna och ta åt mig dessa.
Efter Ankomsten (The Arrival 2006) läste jag Det Röda Trädet (The Red Tree 2001) och även denna bok är fantastisk. Denna gång är bilderna i klara färger och med uppenbara korta texter som tillhör illustrationerna. Boken är bara så självklar i det hela. Den tar upp det vardagliga och det ibland oroväckande och otäcka på ett väldigt fint sätt.

Första bilden i ordningen som jag har lagt upp är ifrån boken Ankomsten och dom andra två illustrationerna är ifrån Det Röda Trädet.
Böckerna finns bland annat att köpa på www.bokus.com.

Hur kan man inte bli inspirerad av en fågel med blå fötter? Fågelarten heter Blåfotad sula och är en havsfågel.

Dessa bilder tog jag på norra Island förra våren (april 2011). Antingen är man tokig och helt galen i hästar eller så tycker man inte alls om hästar eller så är man som mig: tycker att hästen är ett fint djur.
När jag våren 2010 för första gången besökte Island och hästarna så blev jag helt förälskad. Dock är jag tusen gånger mer förälskad i min pojkvän och andra halva. Iallafall klev jag ur bilen och fram för att titta på hästarna då dom plötsligt vände sina huvuden mot mig och tittade nyfiket. En efter en började sakta närma sig mig. Jag hade aldrig varit med om detta förut, inte trodde jag att hästarna skulle intressera sig för mig.
Men islandshästarna är speciella. Tillslut stod alla så nära dom kunde, trängdes, och jag kunde sträcka fram min hand och klappa deras mjuka päls utan problem. Så vänliga och alldeles varma i pälsen, mulen otroligt len. Förmodligen trodde dom nog att jag skulle komma med mat, att det var därför dom blev så intresserade, men tyvärr så var det ju inte. Men lite strykningar fick dom ju iallafall.

Året efter började jag längta tillbaka till Island och bestämde mig för att åka tillbaka till mina fina släktingar som var bosatta där just då. Jag tog med mig pojkvännen och visade Island och hästarna. Dessa bilder tog jag då. Helt orädda kom dom fram, närbilder kunde jag ta. Island lockar faktiskt igen. Tänker ofta på den fantastiska naturen och dom underbara fenomenen.

I mitt huvud planerar jag en resa då jag flyger till Reykjavík och stannar där några dygn; dricker kaffe på mysiga bokcaféer, köper isländska skivor i musikaffärer och susar runt i olika secondhand-butiker. Efter det tar jag bussen till Vík, den sydligaste staden på Island, sover på det mystiska hotellet en natt och besöker den lilla puben. Dagen efter skulle jag vilja ta en turistbuss till Egilsstadír och stanna till vid Vattnajökull (glaciären). Om jag fick möjlighet så skulle jag vilja göra en liten avstickare till Borgarfjördur igen för att se om lunnefåglarna är där (vi missade dom förra gången). Sedan kunde man sova i Egilsstadír en natt och efter det åka tillbaka till Reykjavík. Detta tycker jag låter som en himla fin idé.

Idag är jag inspirerad av den fantastiska svenska konstnärinnan Karin Broos. Upptäckte henne för bara någon månad sedan. Detaljerna är helt underbara! Jag är så otroligt fascinerad av detaljerna. Dom finns där men är inte överarbetade. Det är så lätt att överarbeta en tavla; man bara petar och petar, utan att tänka på, ett och samma ställe. Tillslut kommer man på att det är mer som måste göras på målningen. (Jag skriver utifrån egen erfarenhet, dock säger jag inte att jag är lika erfaren som denna konstnär)
Något annat fascinerande är ljuset; hur man lyckas skapa ljus i en tavla. Skenet ifrån lampan.
En annan sak jag tänker på är hur jag trivs i det här rummet. Det känns som att jag iaktar kvinnan på soffan, att jag kanske sitter i fotöljen mitt emot. Jag trivs med färgerna i den här miljön; den vackra rödaktiga soffan som möter det blå som kommer fram i det vänstra hörnet. Jag tycker om den vardagliga röran som uppstår i ett rum då en människa intar det; filtar som ligger utströdda i soffan, tidskrivterna som ligger lite slarvigt på den undre bordsskivan, toalettrullen och vinglaset på bordet, skräpet under soffan osv.
När jag ser denna tavla så känner jag mycket likheter med min egen lugna tillvaro idag.